I den lugna inlandssikten i södra Sardinien ligger Pranu Muttedu, ett av öns mest gåtfulla och betydande förhistoriska områden. Det är inte bara en samling ruiner, utan ett landskap av tystnad och närvaro där megaliter, gravar och stenformationer har vilat i tusentals år.
Pranu Muttedu ligger på en platta av sandsten och skiffer nära byn Goni, i sydöstra Sardinien. Här finns spår av mänsklig närvaro redan under senneolitikum och chalcolitikum, kopplat till Ozieri-kulturen – en av öns tidigaste samhällsbildningar.
Det som slår besökaren först är menhirerna, som reser sig som tysta vakter över marken. Omkring femtio står här, grupperade i par, i långa linjer eller omgivna av gravar. Stenarna, ofta med subtila, nästan mänskliga former, ger platsen en monolitisk och närvarande känsla: de verkar ha iakttagit generation efter generation i årtusenden.
Bland menhirerna finns cirkulära gravplatser och gravkomplex byggda med lokala sandstenblock. Konstruktionerna varierar i form och storlek, men alla vittnar om en tanke bakom utformningen: gravar med koncentriska ringar, vissa med rum i mitten, andra med gångar som en gång omgav kroppar och gravgåvor.
Pranu Muttedu är mer än en samling monument. Det är ett landskap präglat av död och helighet. Platser som Nuraxeddu och den hypogeiska nekropolen vid Genna Accas, med sina domus de janas – små gravkammare uthuggna i klippan – visar att platsens betydelse sträckte sig långt bortom det vardagliga.
Det är balansen mellan natur och mänsklig handling som gör Pranu Muttedu så gripande. De gamla ekarna som sträcker sina grenar över området, skuggorna som faller över menhirerna mitt på dagen, vinden som sveper över det öppna landskapet – allt bidrar till känslan av att platsen fortfarande lever, trots årtusenden.
Utgrävningar har pågått sedan 1980-talet, bland annat av arkeologen Enrico Atzeni, och de har gett forskare en tydligare bild av hur området användes och utvecklades. Ändå kvarstår mycket av mysteriet: varför vissa menhirer står i par, andra i alléer, och vad dessa forntida samhällen egentligen såg och trodde om världen runt dem.
Den arkeologiska parken är öppen för besökare och erbjuder en plats för reflektion. Att vandra bland menhirerna och gravarna är nästan en tidlös handling: varje steg får historien att kännas under fötterna och låter fantasin spegla sig i stenens tysta ekon.
När man lämnar Pranu Muttedu med de böljande kullarna och de ståtliga stenarna bakom sig är det lätt att betrakta platsen som mer än bara ett arkeologiskt område. Här ligger tiden kvar, tyst, i varje sten och i varje skugga, och påminner om människans närvaro i världen långt innan vår egen tid började.
Foto di Di Cristiano Cani – Opera propria, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=35510240
Plus 39 