Det finns platser där historien inte känns som något man behöver leta efter – den ligger redan i luften, i ljudet, i ljuset. Teatro Antico di Taormina är en sådan plats.
Man följer de slingrande stigarna uppåt, hör det dova ekot av steg mot sten, och plötsligt ligger amfiteatern där framför en: en halvcirkel av tid, placerad mitt emellan havet och vulkanen Etna. Många stannar just i det ögonblicket, nästan instinktivt, som om utsikten i sig bad om en kort paus.
Teatro Antico di Taormina uppfördes under den hellenistiska perioden, omkring 300-talet f.Kr. Senare tog romarna över och gav byggnaden mycket av den struktur man ser idag – scenbyggnaden, valven, och formen anpassad både för teaterföreställningar och, under kejsartiden, gladiatorspel. Trots årtusenden av erosion, jordskalv och ombyggnader står en stor del av teatern kvar, inte som ett perfekt bevarat monument utan som ett slags öppet arkiv där varje sten viskar om det förflutna.
Att röra sig genom teatern känns som att följa en gammal berättelse utan nedskrivna ord. De låga trappstegen, de halvcirkelformade raderna och den öppna scenen visar tydligt hur platsen skapades för människor – deras röster, deras blickar, deras gemensamma upplevelser. Akustiken är fortfarande anmärkningsvärd: en viskning på scenen kan nå ända upp till de högsta raderna, ett resultat av grekisk och romersk ingenjörskonst som fortsätter att imponera.
Utsikten är kanske teaterns mest oväntade aktör. Från de översta raderna syns det joniska havet som en tunn blå linje, och bakom det reser sig Etna, ibland med en lätt rökpelare. Kombinationen av landskap och antik arkitektur är ovanlig även i Medelhavsområdet och har gjort platsen till en av Siciliens mest fotograferade. Men utsikten är mer än ett vackert motiv – den förklarar varför just denna plats valdes från början. Här har scenen alltid varit en del av något större: naturens egen berättelse, som spelas upp oavsett om någon sitter i publiken eller inte.
Det som gör Taorminas teater särskilt fascinerande är känslan av att befinna sig både i ett monument och i en levande plats. Sittplatserna följer fortfarande kroppens form, gångarna leder en fram nästan automatiskt, och varje öppning i muren ramar in landskapet som om det vore avsiktligt komponerat.
Idag används fortfarande teatern för operor, konserter och festivaler.
Den moderna publiken sitter på samma grader där människor under antiken lyssnade till tragedier, musik och politiska tal. Tidsavståndet är enormt, men själva upplevelsen av att samlas inför en föreställning är förvånansvärt lik – och kanske är det just därför många lämnar platsen med en känsla som stannar kvar.
När man går tillbaka ned mot Taorminas gator känns det som om man bär med sig något av teaterns stilla majestät. Det är en plats som inte bara berättar historien, utan låter den följa med en en liten bit på vägen.
Plus 39 