Under Apuliens kalkstensplatå öppnar sig Grottorna i Castellana — en dold värld där sten och tid långsamt formar varandra. Den första synen – den mäktiga vertikala sänkan som kallas La Grave – är nästan bedövande: ett gapande djup där dagsljuset silas ner och spelar över stalaktiter och stalagmiter. Härifrån tar besöket sin början, och redan i det första steget förstår man varför platsen väckt både forskarnas nyfikenhet och folkets fantasi.
Grottsystemet som vi i dag vandrar genom upptäcktes först 1938 av speleologen Franco Anelli — en upptäckt som förändrade en hel liten stad och gjorde Castellana Grotte till en plats som lockar människor som vill möta jordens långsamma hantverk. Sedan dess har grottorna öppnats stegvis för allmänheten, men de har behållit något av forskningsfältets tystnad: varje sal verkar vilja säga mer än sin förklarande skylt.
Det som slår besökaren är kontrasten mellan det råa och det förfinade. Grottorna sträcker sig över omkring 3 348 meter och når en maximal djupnivå på cirka 122 meter under markytan — men de delar som får mest uppmärksamhet är de dramatiska salar som formats av kalkstenslösningen under miljontals år. Inne i systemet är temperaturen stabil, runt 16–17 °C, vilket gör besöket behagligt året runt.
Bland salarna finns den berömda Grotta Bianca — ett nästan alabastervitt rum där mineralavlagringarna har skapat ett intryck av någon sorts naturlig, polerad skulptur. Tidiga upptäckare och guider talar fortfarande om det vitt blänk som fyller detta rum, och om rader av formationer som ser ut som frusna kaskader och kolonner. När ljuset riktas rätt blir intrycket nära nog overkligt, men känslan är alltid av något långsamt och tåligt.
Grottornas berättelse handlar inte bara om geologi utan också om människor: bönder som arbetat marken ovan, speleologer som sänkt sig ner i schakt, turister som förr i tiden kunde krypa fram med fotogenlampor. Under årtionden har några salar förlorat material till återanvändning, andra har bevarats med omsorg. Idag erbjuds guidade turer i två huvudvarianter — en kortare rutt på cirka 1 km och en längre fullständig tur på omkring 3 km — vilket gör det möjligt att anpassa upplevelsen efter nyfikenhet och kondition.
Att stå där nere i La Grave och se ljuset sila ner som en levande stråle är en upplevelse som stannar kvar. Allt där inne rör sig så långsamt – dropparna, stenens tillväxt – medan vi som besökare bara hinner få en kort glimt av ett arbete som naturen utfört i årtusenden. När man kliver ut ur mörkret känns världen ovanför nästan ny, som om tystnaden där nere hade förändrat sättet man ser på ljuset.
Foto di Marcok – it.wikipedia.org – Opera propria, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3751369
Plus 39 