Castel dell’Ovo – Myt, sten och havets andetag

Castel dell’Ovo står som en låga av sten vid Neapels kust — låg, robust och oföränderlig mot havets ständiga rörelse.
Att sätta fot på den smala landtungan som förbinder gamla Megaride, den lilla ön som sägs vara platsen där Neapel grundades, med fastlandet är som att kliva in i stadens äldsta saga: här föddes Partenope, den mytiska sirenen som gett staden sitt första namn.

Namnet — “Äggslottet” — bär på en av de mest charmerande napolitanska legenderna. Man berättar att den store poeten Vergilius, som under medeltiden också hade rykte som magiker, gömde ett magiskt ägg i kastellets grundvalar. Så länge ägget förblev intakt skulle både fästningen och staden stå säkra; om det gick sönder väntade katastrof. Denna berättelse, lika suggestiv som omöjlig att bevisa, levandegör platsens mystik och visar hur myt och historia här väver sig samman.

Bakgrunden är äldre än myten. Megaride var redan i antiken en strategisk udde där greker och senare romare byggde sina villor och försvarsverk — bland dem sägs Lucullus ha haft en berömd villa här. Genom århundradena omvandlades platsen: från romersk lyx till medeltida fästning, och vidare i händerna på normanner, svevar, angioiner och aragoneser, som formade den till ett verkligt kustbastion.

Det som gör Castel dell’Ovo särskilt gripande är hur skönhet och brutal nytta möts. Muren mot havet, de nästan fyrkantiga volymerna och de få, små fönstren berättar mer om artilleri och stormar än om romantiska salar men ändå, från den ringlande strandpromenaden och från Via Partenope framträder slottet som ett sceniskt element i Neapels panorama, en tyst aktör i stadens vardagliga liv. Under olika epoker har det tjänat som kungligt residens, fästning, fängelse och militär depå — roller som lämnat spår i murarnas ärr och i interiörernas få rester.

I dag står Castel dell’Ovo där det alltid har stått, mellan himmel och hav, mellan historia och vardag. Turisterna, fiskarna, kvällsljuset: allt samlas här i samma scen. Och kanske är det just detta som gör platsen oförglömlig – dess förmåga att vara både enkel och evig på en och samma gång.