När vintern lägger sig tung över Molises kullar tänds något som ser ut som en flod av eld. I den lilla staden Agnone samlas bybor i mörkret för att bära ljus genom de smala gatorna — inte små lyktor, utan enorma, sprängfyllda facklor som kallas ’ndocce.
Det är en syn som griper tag i både ögon och hjärta: sprakande lågor, sjungande körer och ljudet av säckpipor som rullar genom natten. Dagarna att hålla utkik efter är det andra lördagen i december och julafton, den 24 december — när staden bokstavligen förvandlas till ett rörligt ljusspel.
Bakgrunden till ritualen sträcker sig långt tillbaka. Traditionen härleds ofta till pre-romersk tid, till sannitiska stammar som använde facklor för att lysa upp nattliga förflyttningar. Genom århundradena har elden tagit nya betydelser: från praktiskt ljus till symbol för rening, gemenskap och hopp inför vinterns mörker. I medeltida och senare folkliga skildringar kopplas ritualen också till ceremonier kring solståndet och skörden — en påminnelse om hur gammal mänsklig respekt för elden kan vara.
Själva ’ndoccia är en konstruktion lika imponerande som enkel i sin idé. Torchen byggs hantverksmässigt av vitgransved och torkad björnbuske (ginestra), bundna till en fanform (raggiera). En enskild ’ndoccia kan vara flera meter hög — ofta tre till fyra meter — och i vissa fall sammankopplas flera torcher till grupper som rymmer många eldkällor. Bärarna, täckta i traditionella svarta kappor, bär dessa tunga facklor på axlarna och bildar långa led efter varandra — ett rinnande bälte av eld genom stadskärnan.
Paraden är inte bara en visuell upplevelse utan en hel samhällsakt: fem historiska contrade (stadsdelar) — Capammonde e Capabballe, Colle Sente, Guastra, Sant’Onofrio och San Quirico — ställer upp med hundratals bärare, körer och spelmän. Ljudet av klockor och säckpipor, doften av tjära och ved, och människors rop och applåder skapar en kollektiv rytm. Allt avslutas med det symboliska “Falò della Fratellanza” — Brödraskapets bål — där eldar samlas och en gemenskapens stund firas.
Evenemanget har också lämnat sina spår bortom kommunen. Särskilda uppsättningar av ’Ndocciata har ägt rum i Rom och på andra håll för att visa ritualens kraft och skönhet inför större publik. Dess moderna form har dessutom anpassats: en särskild natt som tidigare hölls den 8 december, kopplad till Jungfru Marias utkorelse (den obefläckade avlelsen), har numera i praktiken flyttats till andra lördagen i december för att göra firandet mer tillgängligt för både besökare och lokala arrangörer — samtidigt som julaftonsnatten (den 24:e) fortfarande är en central och helig stund för ritualen.
Att uppleva ’Ndocciata handlar mindre om att se en spektakulär show och mer om att känna hur en hel stad håller andan tillsammans. För invånarna i Agnone är det ett sätt att bevara identitet, hantverk och historiska band — för besökaren blir det en påminnelse om hur gamla traditioner kan leva vidare, flamma upp och föra människor samman även i vår moderna värld.
Vill du stå i kanten av den där eldfågeln och känna värmen i ansiktet? Då vet du när och vart du ska gå — men kom med respekt, och ta med dig tystnad för att låta elden tala.
Plus 39 