Det finns broar som bara förbinder två flodbankar. Och så finns det broar som förbinder världar – det synliga med det osynliga, det historiska med det mytiska. I den lilla staden Bobbio i Emilia-Romagna reser sig en sådan bro: Ponte Gobbo, eller som den också kallas, Ponte del Diavolo (Djävulsbron).
Bron slingrar sig över floden Trebbia med sina ojämna, böljande valv – elva stycken, alla olika i höjd och bredd, som om själva flodens rörelse format dem. Den ser nästan ologisk ut, som ett medeltida konstverk snarare än en ingenjörsbedrift. Och kanske är det just därför legenden föddes.
Enligt sägnen var det självaste djävulen som hjälpte till att bygga bron. När Sankt Columbanus, den irländske munken som grundade Bobbios kloster på 600-talet, bad lokalbefolkningen att bygga en bro över Trebbia, vägrade de – arbetet var för svårt, vattnet för strömt. Men då trädde djävulen fram och erbjöd sin hjälp: han skulle färdigställa bron på en natt, i utbyte mot den första själ som korsade den.
Columbanus gick med på avtalet – men han var listigare än djävulen. När bron stod klar nästa morgon, skickade han en hund över först. Djävulen, lurad och förödmjukad, kastade sig i floden i raseri. Sedan dess sägs det att bron bär på både helighet och förbannelse.
Men bortom sagan finns också fakta. Bron är troligen romansk till sitt ursprung, men har byggts om flera gånger genom århundradena. Dess unika struktur är både estetisk och funktionell – designad för att klara flodens kraftiga flöde och vårens smältvatten.
Att gå över Ponte Gobbo idag är som att röra sig genom tiden. Stenarna under dina fötter har burit pilgrimer, soldater, handlare och helgon. Från bron ser du Bobbios stadskärna, med klostret San Colombano i blickfånget, och bergen som ramar in landskapet i grönt och guld.
På sommaren samlas både lokalbor och turister vid flodens kant. Barn hoppar i det klara vattnet, medan andra sitter på klipporna med benen i det svala strömmen, i skuggan av brovalven. Bron är inte bara en historisk symbol – den är en levande del av byns identitet.
Ponte Gobbo är inte perfekt. Den är ojämn, skev och nästan lite absurd. Men just därför känns den så mänsklig. En bro mellan historia och myt, mellan det vi kan förklara – och det vi bara kan känna.
Plus 39 