Djupt inne i de grönklädda dalarna i Valle Cannobina, inte långt från Lago Maggiore och den schweiziska gränsen, ligger en liten bergsby som bär på en ovanlig och fängslande historia. Den heter Gurro, och om man inte visste bättre, skulle man kunna tro att man hamnat i en avlägsen del av Skottland.
Enligt legenden började allt år 1525, efter det blodiga slaget vid Pavia. Skotska legosoldater som kämpade på fransmännens sida sökte sig norrut i kaoset efter nederlaget. Under sin flykt hamnade de i de piemontesiska bergen. En kraftig snöstorm tvingade dem att slå läger i Gurro – och där blev de kvar. De såg sig omkring, kände igen de karga bergen, den svala luften, och det ensliga läget. Det kändes som hemma. Och kanske var det ödet.
Sedan dess har byn vårdat denna säregna förbindelse. Man säger att språket som talas i Gurro bär spår av gaeliska uttryck – runt 800 ord med keltiska rötter. Efternamn som Donaldi, Gibi och Pattriti tros härstamma från MacDonald, Gibb och Fitzpatrick. Även husens konstruktion påminner om de skotska: träbjälkarna formar ofta ett Sankt Andreas-kors, en symbol för Skottland. Och på högtider dyker det fortfarande upp kiltar, säckpipor och skotskinspirerade danser.
Sedan 1975 finns också ett etnografiskt museum i byn, där man kan fördjupa sig i Gurros ovanliga historia och se föremål som vittnar om livet här förr – kläder, redskap och traditioner som bär spår av både de italienska och skotska världarna.
Att vandra genom Gurros gränder är som att resa i tid och rum. Det är en plats där historia och identitet smälter samman, där gränserna mellan nationer blir suddiga och där människors berättelser lämnar spår som varar i sekler.
Gurro är mer än bara en by – det är en levande myt, ett möte mellan två kulturer, gömt bland bergen men öppet för den som vill lyssna.
Foto di 3Pappa3 – Opera propria, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=134501310
Plus 39 